Till er mobbare...
Jag har så svårt att förstå varför man skulle vilja förstöra för andra. Varför man vill säga eller göra saker för att såra andra människor. Det är för mej helt obegripligt att förstå.
Alla dessa känslor som man får tampas med. Inte bara då för stunden, utan för alltid. De dyker upp när man minst anar det. Ett minne ifrån något, en doft, ett ljud, en plats, en bild, ett ord. Känslorna, minnena kan komma precis när som helst, de slår till som en smäll i magen. En känsla som jag tyvärr är allt för välbekant vid.
Kan ni förstå känslan av att inte våga gå på bussen till skolan på morgonen?? Att självförtroendet slår så på botten att man inte vågar hoppa på en buss där alla ens skolkamrater sitter, dem som man ska spendera ca 8 timmar om dagen med fem dagar i veckan. Den är hemsk ska jag tala om. Och känslan hemsöker en för alltid. Eller åtminstånde för min del, men tror att jag är lååångt ifrån ensam om den känslan tyvärr. Som vuxen nu idag så har jag forfarande problem med att gå förbi ett gäng ungdommar, tonnåringar, 13-14 åringar. Är rädd för vad de ska säga till mej. Vad jag ska få för glåpord idag! Hur ska de lyckas trycka ner mej denna gången. Att hoppa på en buss ger mej magknip!
Det är sjukt att detta med mobbning bara fortsätter att växa i skolor. Det som är mest skrämmande är att även vuxana människor kan bete sig så fruktansvärt illa mot varandra. Varför kan man bara inte acceptera människor för vad dem är ? Ska det vara så svårt ?
Jag tänker varken förlåta eller glömma det som jag har gått igenom. Varför skulle jag ? Men, jag kan välja att gå vidare. Det försöker jag göra var dag! Men jag kommer aldrig att komma ifrån de olika känslorna som dyker upp.
Alla är värda att ha ett självförtroende. Alla människor är lika värda, alla är värda att få en chans, kanske en andra chans med ?
Jag tänker inte ge upp än. Tillslut så ska jag kunna lägga de åren lite mer bakom mig. Hela barndomen faktiskt. För det vore lögn att säga att det jobbiga upphörde när man stänge dörren in till det trygga hemmet efter skolans slut. Tryggt hem, vad är det ? Nää, jag har iaf många exempel på hur jag INTE ska eller kommer att bete mig mot mina barn, eller mot andra människor överhuvudtaget.
Jag sitter iaf här. Så ni mobbare, ni lyckades inte helt! Jag håller huvudet högt över vatten ytan, jag tänker fortsätta att simma hur hårda än strömmarna kan tänkas bli ibland!
Jag tänker aldrig döma en annan människa för dess utseende. Om den är tjock eller smal, lång eller kort, ljus eller mörk. Anser inte att det har någon betydelse. Det är det inre vi ska gå efter. Tyvärr är människan för snabb med att döma via det yttre.
Jag har min familj, mitt nummer ett här i livet. Utan min Jörgen så vet jag inte vart jag hade varit idag.Var nog nere i den djupaste dalen just då. Någon sa en gång att mitt å Jörgens möte var/är som en saga. Tja, så kanske man kan se det. Jag tror iaf på lyckliga slut, å visst är det väl oftast det i sagor ? Så, jag tänker inte ge upp än!! Med bra och ärliga människor runt om mig så är jag övertygad om att allt kommer att gå vägen. Misstänker jag annat så kommer jag sätta stopp för den så kallade vänskapen.
Nää.. nu har jag skrivit av mig lite granna iaf. Alltid skönt att få rensa huvudet lite. Var längesedan nu å det känns. Inget sammanhang i det hela alls! Så det är uppe i knoppen kanske, inget hänger ihop utan det är en enda röra.
Dags att dra filten över sig och mysa i soffan en stund. Försöka få tankarna på något annat. Sätta på en bra film kanske? Hmm.. får väl se.
Ha en trevlig kväll!!
Alla dessa känslor som man får tampas med. Inte bara då för stunden, utan för alltid. De dyker upp när man minst anar det. Ett minne ifrån något, en doft, ett ljud, en plats, en bild, ett ord. Känslorna, minnena kan komma precis när som helst, de slår till som en smäll i magen. En känsla som jag tyvärr är allt för välbekant vid.
Kan ni förstå känslan av att inte våga gå på bussen till skolan på morgonen?? Att självförtroendet slår så på botten att man inte vågar hoppa på en buss där alla ens skolkamrater sitter, dem som man ska spendera ca 8 timmar om dagen med fem dagar i veckan. Den är hemsk ska jag tala om. Och känslan hemsöker en för alltid. Eller åtminstånde för min del, men tror att jag är lååångt ifrån ensam om den känslan tyvärr. Som vuxen nu idag så har jag forfarande problem med att gå förbi ett gäng ungdommar, tonnåringar, 13-14 åringar. Är rädd för vad de ska säga till mej. Vad jag ska få för glåpord idag! Hur ska de lyckas trycka ner mej denna gången. Att hoppa på en buss ger mej magknip!
Det är sjukt att detta med mobbning bara fortsätter att växa i skolor. Det som är mest skrämmande är att även vuxana människor kan bete sig så fruktansvärt illa mot varandra. Varför kan man bara inte acceptera människor för vad dem är ? Ska det vara så svårt ?
Jag tänker varken förlåta eller glömma det som jag har gått igenom. Varför skulle jag ? Men, jag kan välja att gå vidare. Det försöker jag göra var dag! Men jag kommer aldrig att komma ifrån de olika känslorna som dyker upp.
Alla är värda att ha ett självförtroende. Alla människor är lika värda, alla är värda att få en chans, kanske en andra chans med ?
Jag tänker inte ge upp än. Tillslut så ska jag kunna lägga de åren lite mer bakom mig. Hela barndomen faktiskt. För det vore lögn att säga att det jobbiga upphörde när man stänge dörren in till det trygga hemmet efter skolans slut. Tryggt hem, vad är det ? Nää, jag har iaf många exempel på hur jag INTE ska eller kommer att bete mig mot mina barn, eller mot andra människor överhuvudtaget.
Jag sitter iaf här. Så ni mobbare, ni lyckades inte helt! Jag håller huvudet högt över vatten ytan, jag tänker fortsätta att simma hur hårda än strömmarna kan tänkas bli ibland!
Jag tänker aldrig döma en annan människa för dess utseende. Om den är tjock eller smal, lång eller kort, ljus eller mörk. Anser inte att det har någon betydelse. Det är det inre vi ska gå efter. Tyvärr är människan för snabb med att döma via det yttre.
Jag har min familj, mitt nummer ett här i livet. Utan min Jörgen så vet jag inte vart jag hade varit idag.Var nog nere i den djupaste dalen just då. Någon sa en gång att mitt å Jörgens möte var/är som en saga. Tja, så kanske man kan se det. Jag tror iaf på lyckliga slut, å visst är det väl oftast det i sagor ? Så, jag tänker inte ge upp än!! Med bra och ärliga människor runt om mig så är jag övertygad om att allt kommer att gå vägen. Misstänker jag annat så kommer jag sätta stopp för den så kallade vänskapen.
Nää.. nu har jag skrivit av mig lite granna iaf. Alltid skönt att få rensa huvudet lite. Var längesedan nu å det känns. Inget sammanhang i det hela alls! Så det är uppe i knoppen kanske, inget hänger ihop utan det är en enda röra.
Dags att dra filten över sig och mysa i soffan en stund. Försöka få tankarna på något annat. Sätta på en bra film kanske? Hmm.. får väl se.
Ha en trevlig kväll!!
Till mina syskon!
Jag saknar er. Så otroligt mycket! Det gör så ont i mej att inte kunna träffa er så mycket. Tänker på er väldigt, väldigt ofta. Jag önskar så enormt mycket att vi kunde träffas oftare. Saknar er. Gråter ofta när jag tänker på er. Framförallt Idah, Alexandra och Amanda. Om jag inte hade flyttat ifrån Halmstad så hade kanske saker å ting kunnat vara så mycket annorlunda. Man ska inte tänka så, för då hade jag inte haft mina två gullegrisar. Men jag önskar att jag på något sett kunde få Jörgen att vilja flytta till Halmstad igen. Men det går inte, han vill inte :(
Blir så ledsen ibland när jag hör andra berätta att de träffat sina syskon typ. Att de umgås med varandra, hittar på saker, eller bara ta det lungt oh träffas. Är självklart glad för alla deras skull, men jag önskar så innerligt att jag med kunde göra det. Vill med ha min familj här runt mig. Det är ensamt detta, otroligt ensamt.
Jag älskar er, allihopa. Väldigt mycket. Det som gör mej otroligt ledsen är att jag knappt känner er längre. Inte någon av er alla sju. Alla har förändrats och utvecklats så mycket för var gång jag träffar er. :( Det gör mej ledsen. Jag vill känna er, utan och innan. Jag vill vara en del av erat liv, en stor del. Jag vill ha er nära mej.
Å halmstad tjejerna, ni har fått gå igenom så mycket. Mycket mer än vad man ska behöva göra, framförallt för att vara i de åldrarna som ni är i. Jag önskar att jag hade kunnat vara där och hjälpa er på något sett. Jag hoppas att allt kommer att lösa sig på det bästa sätter för er alla. Ni är alla fina och väldigt duktiga tjejer. Om ni bara vill så kan ni, antagligen mycket mer än ni tror. Det gäller bara att vilja. Ni ska aldrig ge upp. Ni kommer att klara er fint! Det vet jag. Älskar er tjejer. Saknar er!
Tänker ta hit er tre sen när ni har lov i sommar, å ska hålla kvar er här i minst en vecka. Vi ska hitta på saker och bara umgås och ha kul. Prata med varandra. Vi ska mysa! Å få vara riktiga syskon!
Usch så ledsen jag blir! Saknar er! Vill får vara hos er.
Var rädda om er nu! Vi ses snart!
Älskar er otroligt mycket. Ni har en stor plats i mitt hjärta!
Pussar och kramar
Blir så ledsen ibland när jag hör andra berätta att de träffat sina syskon typ. Att de umgås med varandra, hittar på saker, eller bara ta det lungt oh träffas. Är självklart glad för alla deras skull, men jag önskar så innerligt att jag med kunde göra det. Vill med ha min familj här runt mig. Det är ensamt detta, otroligt ensamt.
Jag älskar er, allihopa. Väldigt mycket. Det som gör mej otroligt ledsen är att jag knappt känner er längre. Inte någon av er alla sju. Alla har förändrats och utvecklats så mycket för var gång jag träffar er. :( Det gör mej ledsen. Jag vill känna er, utan och innan. Jag vill vara en del av erat liv, en stor del. Jag vill ha er nära mej.
Å halmstad tjejerna, ni har fått gå igenom så mycket. Mycket mer än vad man ska behöva göra, framförallt för att vara i de åldrarna som ni är i. Jag önskar att jag hade kunnat vara där och hjälpa er på något sett. Jag hoppas att allt kommer att lösa sig på det bästa sätter för er alla. Ni är alla fina och väldigt duktiga tjejer. Om ni bara vill så kan ni, antagligen mycket mer än ni tror. Det gäller bara att vilja. Ni ska aldrig ge upp. Ni kommer att klara er fint! Det vet jag. Älskar er tjejer. Saknar er!
Tänker ta hit er tre sen när ni har lov i sommar, å ska hålla kvar er här i minst en vecka. Vi ska hitta på saker och bara umgås och ha kul. Prata med varandra. Vi ska mysa! Å få vara riktiga syskon!
Usch så ledsen jag blir! Saknar er! Vill får vara hos er.
Var rädda om er nu! Vi ses snart!
Älskar er otroligt mycket. Ni har en stor plats i mitt hjärta!
Pussar och kramar
Spindelfobi!
Ja, det har jag verkligen, på hög nivå!
Känner mej fruktansvärt löjlig när det gäller det, men jag kan inte ro för det. Vill inte vara sjukt rädd för ett litet djur som är helt ofarligt och som inte är större än min stortånagel. Men så är det. Senast idag fick jag en riktig panikatack av en spindel. Höll på att packa upp mina tomtar ur en kartong. På kartongen satt där en spindel, jag trodde att denna var död, men för att försäkra mej om det så blåste jag lite på den. Spindlen började då att springa å jag flög nästan två meter bak å trilla. Hjärtat började slå som faaan, började hyperventilera. Satt kvar på golvet för att hålla koll på vart den tog vägen. När den väl satt still så lyckades jag lugna mej lite. Skulle sedan ta fram en liten kartong ur lådan, upptäckte då att det fanns spindelväv på denna. Fick än en gång riktig panik å sprang ut till Jörgen och bad honom komma in och hjälpa mej. När han kom in så var spindlen på kartongen borta vilket gjorde att jag börjada hyperventilera, allt började snurra! Mår verkligen dåligt när jag kommer i kontakt med dem inomhus, och framförallt när de försvinner! Började fäktar runt omkring mej, det kröp på hela mej kändes det som. Det är precis som om jag försvinner in i en annan värld. Går inte att förklara. Riktigt jobbigt är det iaf. Farligast är det när jag upptäcker dem i bilen, framförallt om det är jag som kör. Jag får ren panik.
Jörgen hittade iaf spindlen och när han försäkrade mej om att den var död så började jag att gråta, ordentligt. Skäms nästan för att säga det. Men jag vet iaf att jag inte är ensam om att känna så. Önskar bara att det inte vore såhär. Mina barn ska ju inte behöva tro att en liten spindel är livsfarlig. Har funderat många gånger på att gå på fobiterapi. Vet ju om att man kommer vara i kontakt med spindlar, så därför drar jag med för det. Men tror ändå att det börjar bli dags.
Den värsta skräkfilmen som jag någonsin har sett är imse vimse spindel. Usch, jag hade dött om jag befann mej i det huset i slutet på filmen. Fyy..
Förr bad jag alltid min syster Alexandra komma och ta spindlar om jag hitta någon på mitt rum.
Var med om en ganska konstig sak för några år sedan när jag bodde hemma. Helt skumt är det. Men sant. Hade lagt mej på kvällen och var precis på väg att somna. Ryckte till av att jag kände mej iaktagen, så tände lampan, satte mej upp och tittade omkring mej. På golvet nedanför sängen satt en sån husspindel. liten kropp och lång men. Usch. Fick panik, vågade inte röra mej. Ropade på mamma, men hon hade somnat och låg på övervåningen så hon hörde mej inte. Vågde inte gå ner ifrån sängen heller, vet inte vad jag var rädd för att den skulle göra, men iaf. Kändes som om jag stirrade på den i en evighet. Men tillslut så börade den att krypa, upp för min säng. Så flög jag ur sängen och sprang för att hämta syrran, hade glömt att hon var hos sin pappa då. Så fick gå tillbaka igen. Hittade spindlen på överkastet i sängen, så skakade på det så sden trillade ner på golvet. Tog en stor bok och slängde över den. La sedan två böcker till över den! Klarade inte att sova på mitt rum sen så la mej i syrrans istället. Dagen efter så klarade jag inte av att ta bort böckerna, så de låg där i ca en vecka, innan min syster var hemma igen och kunde torka bort den åt mej. Vet ju om att den var död, men klarade ändå inte av att ta bort den. '
Så det här med spindlar är verkligen jobbigt. När jag var hos min pappa för ett antal år sedan så gick jag tom hem till grannen för att be honom komma in och ta en spindel när jag var själv.
Om jag är ute så har jag inte lika stora problem med dem. Om de inte är alltför nära då, eller på mej. Usch. Vet inte hur det kan vara så. Men antagligen så är det att jag typ känner mej instängd med dem om det är inomhus.
Men så är det. Jag hoppas att jag kommer över det någon gång. verkar inte troligt. Men önska kan man ju!
Har många jobbiga spindelhistorier.
Känner mej fruktansvärt löjlig när det gäller det, men jag kan inte ro för det. Vill inte vara sjukt rädd för ett litet djur som är helt ofarligt och som inte är större än min stortånagel. Men så är det. Senast idag fick jag en riktig panikatack av en spindel. Höll på att packa upp mina tomtar ur en kartong. På kartongen satt där en spindel, jag trodde att denna var död, men för att försäkra mej om det så blåste jag lite på den. Spindlen började då att springa å jag flög nästan två meter bak å trilla. Hjärtat började slå som faaan, började hyperventilera. Satt kvar på golvet för att hålla koll på vart den tog vägen. När den väl satt still så lyckades jag lugna mej lite. Skulle sedan ta fram en liten kartong ur lådan, upptäckte då att det fanns spindelväv på denna. Fick än en gång riktig panik å sprang ut till Jörgen och bad honom komma in och hjälpa mej. När han kom in så var spindlen på kartongen borta vilket gjorde att jag börjada hyperventilera, allt började snurra! Mår verkligen dåligt när jag kommer i kontakt med dem inomhus, och framförallt när de försvinner! Började fäktar runt omkring mej, det kröp på hela mej kändes det som. Det är precis som om jag försvinner in i en annan värld. Går inte att förklara. Riktigt jobbigt är det iaf. Farligast är det när jag upptäcker dem i bilen, framförallt om det är jag som kör. Jag får ren panik.
Jörgen hittade iaf spindlen och när han försäkrade mej om att den var död så började jag att gråta, ordentligt. Skäms nästan för att säga det. Men jag vet iaf att jag inte är ensam om att känna så. Önskar bara att det inte vore såhär. Mina barn ska ju inte behöva tro att en liten spindel är livsfarlig. Har funderat många gånger på att gå på fobiterapi. Vet ju om att man kommer vara i kontakt med spindlar, så därför drar jag med för det. Men tror ändå att det börjar bli dags.
Den värsta skräkfilmen som jag någonsin har sett är imse vimse spindel. Usch, jag hade dött om jag befann mej i det huset i slutet på filmen. Fyy..
Förr bad jag alltid min syster Alexandra komma och ta spindlar om jag hitta någon på mitt rum.
Var med om en ganska konstig sak för några år sedan när jag bodde hemma. Helt skumt är det. Men sant. Hade lagt mej på kvällen och var precis på väg att somna. Ryckte till av att jag kände mej iaktagen, så tände lampan, satte mej upp och tittade omkring mej. På golvet nedanför sängen satt en sån husspindel. liten kropp och lång men. Usch. Fick panik, vågade inte röra mej. Ropade på mamma, men hon hade somnat och låg på övervåningen så hon hörde mej inte. Vågde inte gå ner ifrån sängen heller, vet inte vad jag var rädd för att den skulle göra, men iaf. Kändes som om jag stirrade på den i en evighet. Men tillslut så börade den att krypa, upp för min säng. Så flög jag ur sängen och sprang för att hämta syrran, hade glömt att hon var hos sin pappa då. Så fick gå tillbaka igen. Hittade spindlen på överkastet i sängen, så skakade på det så sden trillade ner på golvet. Tog en stor bok och slängde över den. La sedan två böcker till över den! Klarade inte att sova på mitt rum sen så la mej i syrrans istället. Dagen efter så klarade jag inte av att ta bort böckerna, så de låg där i ca en vecka, innan min syster var hemma igen och kunde torka bort den åt mej. Vet ju om att den var död, men klarade ändå inte av att ta bort den. '
Så det här med spindlar är verkligen jobbigt. När jag var hos min pappa för ett antal år sedan så gick jag tom hem till grannen för att be honom komma in och ta en spindel när jag var själv.
Om jag är ute så har jag inte lika stora problem med dem. Om de inte är alltför nära då, eller på mej. Usch. Vet inte hur det kan vara så. Men antagligen så är det att jag typ känner mej instängd med dem om det är inomhus.
Men så är det. Jag hoppas att jag kommer över det någon gång. verkar inte troligt. Men önska kan man ju!
Har många jobbiga spindelhistorier.
Mord i Halmstad!
Fick ett sms av min syster Idah i eftermiddags. Skrev att det hade skett ett mord på torget i Halmstad och att hon var där. Ringde upp henne och hon berättade att hon såg alltihop, hon var ca 10 meter därifrån när mannen knivskar den andre i hjärtat. Är så otroligt ledsen över att hon har fått se detta :( Usch. Hon verkade inte må dåligt över det, men den chocken kan ju komma senare. Sa att hon skulle till polisstationen med och vittna över händelsen. Nej nej, den tjejen har gått igenom tillräckligt, var hon tvungen att behöva se detta med ? Fyy.. blir så ledsen. Älskar dej Idah, bara hör av dej till mej om du blir ledsen eller om det känns jobbigt!
Vart är den här världen på väg egentligen ?? Folk tycks bli sjukare och sjukare. Begå ett mord mitt på ljusa dagen ? Under lunchen ? Mitt på ett torg bland fullt med folk ?? Nää.. folk är inte kloka. Innan sa de att man skulle vara försiktig med att gå själv på kvällar och nätter, men man går faan inte säkert på dagarna heller längre!!!
Undrar hur det ser ut när mina barn kommer upp i tonnåren? Det skrämmer mej. Med tanke på hur allt våld, alkohol och narkotika har ökat bara de senaste åren, det skrämmer mej som fan.
Men, man ska väl inte tänka så, tänka på nuet istället. Men när sådana här saker händer, vilket det mer eller mindre gör var dag så är det svårt att låta bli. Finns en anledning till att jag ytterst sällan kollar på nyheterna eller läser tidningen.Blir knäpp på det. Våld och brott överallt, hela tiden. Usch!
Kolla artiklen i hallandsposten om ni vill
http://hallandsposten.se/nyheter/halmstad/1.639521
Nä, nu ska jag ta mej en dusch och försöka släppa tankarna.
Godnatt med er!
Storm ute, storm i huvudet
Det bara snurrar, så mycket tankar och funderingar..
Jag är en person som tror stark på att det ska vara lika för alla.. alla ska ha samma rätt..Ibland kan det vara svårt att leva upp till..
Jag har så många ggr fått backa för det jag vill och det jag tror på. Börjar tröttna.. Hoppas på att det någongång ska ta slut, eller att jag någon gång ska klara av att säga ifrån ordentligt.
Är trött på att sitta hemma för att göra någon annan till lags..Jag vill få leva mitt liv till fullo.. Inte låta mej styras av andra. Visst, jag kan inte göra allt och inte heller i den ordning jag vill kanske, jag har ju mina barn att ta hänsyn till.. men det finns ju mer.. man kan inte bara sitta hemma och vara mamma och "hemma fru". Jag är inte sådan. Jag är social, tycker om att träffa folk, vara ute, ha kul, se ny saker och skaffa mej många minnen.. Att sitta innanför fyra väggar.. hmm.. det stämmer inte in på den person som jag är.
Har ett intresse nu. Hoppas bara på att kunna få fortsätta med det. Är trött på att det jämt ska bli diskussion när jag ska åka iväg.
Ibland undrar jag om det är rätt mot mej själv att stanna här. Visst, det finns många bra stunder, kan inte se ner på allt. Men om jag inte själv kan känna att jag är lycklig.. är det då verkligen rätt? När det finns mer "dåliga" dagar än bra.. Det är svårt.. Vart skulle jag ta vägen? Vad skulle hända sen? Jag vill ha trygghet.. på sätt och vis har jag det här nu..När folk pratar om lycka och om att ha hittat rätt, när de beskriver den känslan så kan jag inte identifiera mej med den.. Jag vill med få känna så.. Just nu känns det inte så.. Känner mej fången i mitt eget hem.. Låter kanske hemskt..Låter kanske inte rättvist.. men det är en viss skillnad på om man väljer att vilja vara hemma och när man näst intill tvingas till det.. de tycker jag iaf. Min sambo tycks numera tycka om att mestadels vara hemma..Han säger att han vill vara med barnen osv.. det kan jag förstå, han jobbar ju, så han träffar ju inte dem så mycket. men jag är hemma hela dagarna, varför skulle jag då inte kunna få åka iväg två tre ggr i veckan för att göra något som jag tycker om.. jag skulle aldrig försöka stoppa honom.. Jaja, kanske jag som har fel.. men just nu känns det jobbigt.. Men allt brukar ju lösa sej tillslut. Det finns mycket orättvist i livet, det kommer vi nog tyvärr aldrig att komma ifrån.
Ibland saknar jag mitt gamla liv fruktansvärt mycket, även om det livet inte var det bästa.. men men..
detta blev en enda röra känns det som.. Men då är det ju som i mitt huvud..
Jag är en person som tror stark på att det ska vara lika för alla.. alla ska ha samma rätt..Ibland kan det vara svårt att leva upp till..
Jag har så många ggr fått backa för det jag vill och det jag tror på. Börjar tröttna.. Hoppas på att det någongång ska ta slut, eller att jag någon gång ska klara av att säga ifrån ordentligt.
Är trött på att sitta hemma för att göra någon annan till lags..Jag vill få leva mitt liv till fullo.. Inte låta mej styras av andra. Visst, jag kan inte göra allt och inte heller i den ordning jag vill kanske, jag har ju mina barn att ta hänsyn till.. men det finns ju mer.. man kan inte bara sitta hemma och vara mamma och "hemma fru". Jag är inte sådan. Jag är social, tycker om att träffa folk, vara ute, ha kul, se ny saker och skaffa mej många minnen.. Att sitta innanför fyra väggar.. hmm.. det stämmer inte in på den person som jag är.
Har ett intresse nu. Hoppas bara på att kunna få fortsätta med det. Är trött på att det jämt ska bli diskussion när jag ska åka iväg.
Ibland undrar jag om det är rätt mot mej själv att stanna här. Visst, det finns många bra stunder, kan inte se ner på allt. Men om jag inte själv kan känna att jag är lycklig.. är det då verkligen rätt? När det finns mer "dåliga" dagar än bra.. Det är svårt.. Vart skulle jag ta vägen? Vad skulle hända sen? Jag vill ha trygghet.. på sätt och vis har jag det här nu..När folk pratar om lycka och om att ha hittat rätt, när de beskriver den känslan så kan jag inte identifiera mej med den.. Jag vill med få känna så.. Just nu känns det inte så.. Känner mej fången i mitt eget hem.. Låter kanske hemskt..Låter kanske inte rättvist.. men det är en viss skillnad på om man väljer att vilja vara hemma och när man näst intill tvingas till det.. de tycker jag iaf. Min sambo tycks numera tycka om att mestadels vara hemma..Han säger att han vill vara med barnen osv.. det kan jag förstå, han jobbar ju, så han träffar ju inte dem så mycket. men jag är hemma hela dagarna, varför skulle jag då inte kunna få åka iväg två tre ggr i veckan för att göra något som jag tycker om.. jag skulle aldrig försöka stoppa honom.. Jaja, kanske jag som har fel.. men just nu känns det jobbigt.. Men allt brukar ju lösa sej tillslut. Det finns mycket orättvist i livet, det kommer vi nog tyvärr aldrig att komma ifrån.
Ibland saknar jag mitt gamla liv fruktansvärt mycket, även om det livet inte var det bästa.. men men..
detta blev en enda röra känns det som.. Men då är det ju som i mitt huvud..
