Spindelfobi!
Ja, det har jag verkligen, på hög nivå!
Känner mej fruktansvärt löjlig när det gäller det, men jag kan inte ro för det. Vill inte vara sjukt rädd för ett litet djur som är helt ofarligt och som inte är större än min stortånagel. Men så är det. Senast idag fick jag en riktig panikatack av en spindel. Höll på att packa upp mina tomtar ur en kartong. På kartongen satt där en spindel, jag trodde att denna var död, men för att försäkra mej om det så blåste jag lite på den. Spindlen började då att springa å jag flög nästan två meter bak å trilla. Hjärtat började slå som faaan, började hyperventilera. Satt kvar på golvet för att hålla koll på vart den tog vägen. När den väl satt still så lyckades jag lugna mej lite. Skulle sedan ta fram en liten kartong ur lådan, upptäckte då att det fanns spindelväv på denna. Fick än en gång riktig panik å sprang ut till Jörgen och bad honom komma in och hjälpa mej. När han kom in så var spindlen på kartongen borta vilket gjorde att jag börjada hyperventilera, allt började snurra! Mår verkligen dåligt när jag kommer i kontakt med dem inomhus, och framförallt när de försvinner! Började fäktar runt omkring mej, det kröp på hela mej kändes det som. Det är precis som om jag försvinner in i en annan värld. Går inte att förklara. Riktigt jobbigt är det iaf. Farligast är det när jag upptäcker dem i bilen, framförallt om det är jag som kör. Jag får ren panik.
Jörgen hittade iaf spindlen och när han försäkrade mej om att den var död så började jag att gråta, ordentligt. Skäms nästan för att säga det. Men jag vet iaf att jag inte är ensam om att känna så. Önskar bara att det inte vore såhär. Mina barn ska ju inte behöva tro att en liten spindel är livsfarlig. Har funderat många gånger på att gå på fobiterapi. Vet ju om att man kommer vara i kontakt med spindlar, så därför drar jag med för det. Men tror ändå att det börjar bli dags.
Den värsta skräkfilmen som jag någonsin har sett är imse vimse spindel. Usch, jag hade dött om jag befann mej i det huset i slutet på filmen. Fyy..
Förr bad jag alltid min syster Alexandra komma och ta spindlar om jag hitta någon på mitt rum.
Var med om en ganska konstig sak för några år sedan när jag bodde hemma. Helt skumt är det. Men sant. Hade lagt mej på kvällen och var precis på väg att somna. Ryckte till av att jag kände mej iaktagen, så tände lampan, satte mej upp och tittade omkring mej. På golvet nedanför sängen satt en sån husspindel. liten kropp och lång men. Usch. Fick panik, vågade inte röra mej. Ropade på mamma, men hon hade somnat och låg på övervåningen så hon hörde mej inte. Vågde inte gå ner ifrån sängen heller, vet inte vad jag var rädd för att den skulle göra, men iaf. Kändes som om jag stirrade på den i en evighet. Men tillslut så börade den att krypa, upp för min säng. Så flög jag ur sängen och sprang för att hämta syrran, hade glömt att hon var hos sin pappa då. Så fick gå tillbaka igen. Hittade spindlen på överkastet i sängen, så skakade på det så sden trillade ner på golvet. Tog en stor bok och slängde över den. La sedan två böcker till över den! Klarade inte att sova på mitt rum sen så la mej i syrrans istället. Dagen efter så klarade jag inte av att ta bort böckerna, så de låg där i ca en vecka, innan min syster var hemma igen och kunde torka bort den åt mej. Vet ju om att den var död, men klarade ändå inte av att ta bort den. '
Så det här med spindlar är verkligen jobbigt. När jag var hos min pappa för ett antal år sedan så gick jag tom hem till grannen för att be honom komma in och ta en spindel när jag var själv.
Om jag är ute så har jag inte lika stora problem med dem. Om de inte är alltför nära då, eller på mej. Usch. Vet inte hur det kan vara så. Men antagligen så är det att jag typ känner mej instängd med dem om det är inomhus.
Men så är det. Jag hoppas att jag kommer över det någon gång. verkar inte troligt. Men önska kan man ju!
Har många jobbiga spindelhistorier.
Känner mej fruktansvärt löjlig när det gäller det, men jag kan inte ro för det. Vill inte vara sjukt rädd för ett litet djur som är helt ofarligt och som inte är större än min stortånagel. Men så är det. Senast idag fick jag en riktig panikatack av en spindel. Höll på att packa upp mina tomtar ur en kartong. På kartongen satt där en spindel, jag trodde att denna var död, men för att försäkra mej om det så blåste jag lite på den. Spindlen började då att springa å jag flög nästan två meter bak å trilla. Hjärtat började slå som faaan, började hyperventilera. Satt kvar på golvet för att hålla koll på vart den tog vägen. När den väl satt still så lyckades jag lugna mej lite. Skulle sedan ta fram en liten kartong ur lådan, upptäckte då att det fanns spindelväv på denna. Fick än en gång riktig panik å sprang ut till Jörgen och bad honom komma in och hjälpa mej. När han kom in så var spindlen på kartongen borta vilket gjorde att jag börjada hyperventilera, allt började snurra! Mår verkligen dåligt när jag kommer i kontakt med dem inomhus, och framförallt när de försvinner! Började fäktar runt omkring mej, det kröp på hela mej kändes det som. Det är precis som om jag försvinner in i en annan värld. Går inte att förklara. Riktigt jobbigt är det iaf. Farligast är det när jag upptäcker dem i bilen, framförallt om det är jag som kör. Jag får ren panik.
Jörgen hittade iaf spindlen och när han försäkrade mej om att den var död så började jag att gråta, ordentligt. Skäms nästan för att säga det. Men jag vet iaf att jag inte är ensam om att känna så. Önskar bara att det inte vore såhär. Mina barn ska ju inte behöva tro att en liten spindel är livsfarlig. Har funderat många gånger på att gå på fobiterapi. Vet ju om att man kommer vara i kontakt med spindlar, så därför drar jag med för det. Men tror ändå att det börjar bli dags.
Den värsta skräkfilmen som jag någonsin har sett är imse vimse spindel. Usch, jag hade dött om jag befann mej i det huset i slutet på filmen. Fyy..
Förr bad jag alltid min syster Alexandra komma och ta spindlar om jag hitta någon på mitt rum.
Var med om en ganska konstig sak för några år sedan när jag bodde hemma. Helt skumt är det. Men sant. Hade lagt mej på kvällen och var precis på väg att somna. Ryckte till av att jag kände mej iaktagen, så tände lampan, satte mej upp och tittade omkring mej. På golvet nedanför sängen satt en sån husspindel. liten kropp och lång men. Usch. Fick panik, vågade inte röra mej. Ropade på mamma, men hon hade somnat och låg på övervåningen så hon hörde mej inte. Vågde inte gå ner ifrån sängen heller, vet inte vad jag var rädd för att den skulle göra, men iaf. Kändes som om jag stirrade på den i en evighet. Men tillslut så börade den att krypa, upp för min säng. Så flög jag ur sängen och sprang för att hämta syrran, hade glömt att hon var hos sin pappa då. Så fick gå tillbaka igen. Hittade spindlen på överkastet i sängen, så skakade på det så sden trillade ner på golvet. Tog en stor bok och slängde över den. La sedan två böcker till över den! Klarade inte att sova på mitt rum sen så la mej i syrrans istället. Dagen efter så klarade jag inte av att ta bort böckerna, så de låg där i ca en vecka, innan min syster var hemma igen och kunde torka bort den åt mej. Vet ju om att den var död, men klarade ändå inte av att ta bort den. '
Så det här med spindlar är verkligen jobbigt. När jag var hos min pappa för ett antal år sedan så gick jag tom hem till grannen för att be honom komma in och ta en spindel när jag var själv.
Om jag är ute så har jag inte lika stora problem med dem. Om de inte är alltför nära då, eller på mej. Usch. Vet inte hur det kan vara så. Men antagligen så är det att jag typ känner mej instängd med dem om det är inomhus.
Men så är det. Jag hoppas att jag kommer över det någon gång. verkar inte troligt. Men önska kan man ju!
Har många jobbiga spindelhistorier.
Kommentarer
Trackback
