MyBabiesJandI

Jag har så svårt att förstå varför man skulle vilja förstöra för andra. Varför man vill säga eller göra saker för att såra andra människor. Det är för mej helt obegripligt att förstå. 
 Alla dessa känslor som man får tampas med. Inte bara då för stunden, utan för alltid. De dyker upp när man minst anar det. Ett minne ifrån något, en doft, ett ljud, en plats, en bild, ett ord. Känslorna, minnena kan komma precis när som helst, de slår till som en smäll i magen. En känsla som jag tyvärr är allt för välbekant vid.

Kan ni förstå känslan av att inte våga gå på bussen till skolan på morgonen?? Att självförtroendet slår så på  botten att man inte vågar hoppa på en buss där alla ens skolkamrater sitter, dem som man ska spendera ca 8 timmar om dagen med fem dagar i veckan. Den är hemsk ska jag tala om. Och känslan hemsöker en för alltid. Eller åtminstånde för min del, men tror att jag är lååångt ifrån ensam om den känslan tyvärr. Som vuxen nu idag så har jag forfarande problem med att gå förbi ett gäng ungdommar, tonnåringar, 13-14 åringar. Är rädd för vad de ska säga till mej. Vad jag ska få för glåpord idag! Hur ska de lyckas trycka ner mej denna gången. Att hoppa på en buss ger mej magknip!

Det är sjukt att detta med mobbning bara fortsätter att växa i skolor. Det som är mest skrämmande är att även vuxana människor kan bete sig så fruktansvärt illa mot varandra. Varför kan man bara inte acceptera människor för vad dem är ? Ska det vara så svårt ?

Jag tänker varken förlåta eller glömma det som jag har gått igenom. Varför skulle jag ? Men, jag kan välja att gå vidare. Det försöker jag göra var dag! Men jag kommer aldrig att komma ifrån de olika känslorna som dyker upp.
Alla är värda att ha ett självförtroende. Alla människor är lika värda, alla är värda att få en chans, kanske en andra chans med ?

Jag tänker inte ge upp än. Tillslut så ska jag kunna lägga de åren lite mer bakom mig. Hela barndomen faktiskt.  För det vore lögn att säga att det jobbiga upphörde när man stänge dörren in till det trygga hemmet efter skolans slut. Tryggt hem, vad är det ? Nää, jag har iaf många exempel på hur jag INTE ska eller kommer att bete mig mot mina barn, eller mot andra människor överhuvudtaget.

Jag sitter iaf här. Så ni mobbare, ni lyckades inte helt! Jag håller huvudet högt över vatten ytan, jag tänker fortsätta att simma hur hårda än strömmarna kan tänkas bli ibland!

Jag tänker aldrig döma en annan människa för dess utseende. Om den är tjock eller smal, lång eller kort, ljus eller mörk. Anser inte att det har någon betydelse. Det är det inre vi ska gå efter. Tyvärr är människan för snabb med att döma via det yttre.

Jag har min familj, mitt nummer ett här i livet. Utan min Jörgen så vet jag inte vart jag hade varit idag.Var nog nere i den djupaste dalen just då. Någon sa en gång att mitt å Jörgens möte var/är som en saga. Tja, så kanske man kan se det. Jag tror iaf på lyckliga slut, å visst är det väl oftast det i sagor ? Så, jag tänker inte ge upp än!! Med bra och ärliga människor runt om mig så är jag övertygad om att allt kommer att gå vägen. Misstänker jag annat så kommer jag sätta stopp för den så kallade vänskapen.

Nää.. nu har jag skrivit av mig lite granna iaf. Alltid skönt att få rensa huvudet lite. Var längesedan nu å det känns. Inget sammanhang i det hela alls! Så det är uppe i knoppen kanske, inget hänger ihop utan det är en enda röra.
 Dags att dra filten över sig och mysa i soffan en stund. Försöka få tankarna på något annat. Sätta på en bra film kanske? Hmm.. får väl se.

Ha en trevlig kväll!!