MyBabiesJandI

Det bara snurrar, så mycket tankar och funderingar..
Jag är en person som tror stark på att det ska vara lika för alla.. alla ska ha samma rätt..Ibland kan det vara svårt att leva upp till..
 Jag har så många ggr fått backa för det jag vill och det jag tror på. Börjar tröttna.. Hoppas på att det någongång ska ta slut, eller att jag någon gång ska klara av att säga ifrån ordentligt.
 Är trött på att sitta hemma för att göra någon annan till lags..Jag vill få leva mitt liv till fullo.. Inte låta mej styras av andra. Visst, jag kan inte göra allt och inte heller i den ordning jag vill kanske, jag har ju mina barn att ta hänsyn till.. men det finns ju mer.. man kan inte bara sitta hemma och vara mamma och "hemma fru". Jag är inte sådan. Jag är social, tycker om att träffa folk, vara ute, ha kul, se ny saker och skaffa mej många minnen.. Att sitta innanför fyra väggar.. hmm.. det stämmer inte in på den person som jag är.
 Har ett intresse nu. Hoppas bara på att kunna få fortsätta med det. Är trött på att det jämt ska bli diskussion när jag ska åka iväg.

Ibland undrar jag om det är rätt mot mej själv att stanna här. Visst, det finns många bra stunder, kan inte se ner på allt. Men om jag inte själv kan känna att jag är lycklig.. är det då verkligen rätt? När det finns mer "dåliga" dagar än bra.. Det är svårt.. Vart skulle jag ta vägen? Vad skulle hända sen? Jag vill ha trygghet.. på sätt och vis har jag det här nu..När folk pratar om lycka och om att ha hittat rätt, när de beskriver den känslan så kan jag inte identifiera mej med den.. Jag vill med få känna så.. Just nu känns det inte så.. Känner mej fången i mitt eget hem.. Låter kanske hemskt..Låter kanske inte rättvist.. men det är en viss skillnad på om man väljer att vilja vara hemma och när man näst intill tvingas till det.. de tycker jag iaf. Min sambo tycks numera tycka om att mestadels vara hemma..Han säger att han vill vara med barnen osv.. det kan jag förstå, han jobbar ju, så han träffar ju inte dem så mycket. men jag är hemma hela dagarna, varför skulle jag då inte kunna få åka iväg två tre ggr i veckan för att göra något som jag tycker om.. jag skulle aldrig försöka stoppa honom.. Jaja, kanske jag som har fel.. men just nu känns det jobbigt.. Men allt brukar ju lösa sej tillslut. Det finns mycket orättvist i livet, det kommer vi nog tyvärr aldrig att komma ifrån.

Ibland saknar jag mitt gamla liv fruktansvärt mycket, även om det livet inte var det bästa.. men men..

detta blev en enda röra känns det som.. Men då är det ju som i mitt huvud..